Det är inte en fönstervägg som syns i fonden, utan vardagsrummet innersta del där dörren till sovrummet dolts bakom ett heltäckande draperi.

Det var på 30-talet som arkitekten Greta Magnusson Grossman etablerade sin egen butik Studio vid Stureplan i Stockholm. Rörelsen blev framgångsrik och hon fick många uppdrag, av både privat och offentlig karaktär. År 1937 visade hon upp sitt hem i Svenska hem i ord och i bilder, en miljö som jag beundrat i flera år vid det här laget. Magnusson Grossman räds inte textilier och använder dem på bästa tänkbara sätt.

Magnusson Grossman “försäkrar att hon aldrig skulle göra en interiör i vitt, ty just i Sverige behöver vi färger”. Vardagsrummet på Gärdet är färgsprakande och rummets dimensioner är väl tilltagna. Invid balkongen finns en gigantisk fönstervägg, 10 meter längre in döljs dörren mot sovrummet av ett draperi som går från golv till tak. Effektfullt och praktiskt. Se planlösningen här.

Vardagsrummet är uppdelat flera delar. Närmast fönstret finns matvrån som ger god utblick över balkongens grönska. Vardagsrummets bekväma sittgrupp är placerad kring den  öppna spisen och längst in finns en cosy-corner där maken, kapellmästaren Billy Grossman, har en 16-rörs radiomottagare. Mot hallen tar den eleganta av Magnusson Grossman ritade baren vid (se den här). Väggarna är här täckta av parkettimitation i samma mönster som golvet.

Det var först efter flytten till Los Angeles som Magnusson Grossman fick sitt verkliga genombrott. Framgången blev stor, främst under 50-talet och det är denna berömmelse som banat väg för dagens utställning på Arkitekturmuseet, som jag ännu inte har sett. Läs mer om Greta Magnusson Grossman i denna artikel på dn.se och se den eleganta villa som hon ritade åt sig på Kulturstan.

På 30-talet var Studio Ars ett känt namn när det gällde textil. Astrid R. Sohlman (1905-1990), dotter till Ragnar Sohlman, drev sin egen textilateljé och hade åtskilliga väverskor under sig. Hennes eget hem, i fastigheten De Geersgatan 16, är till stor del inrett med egna textilier. På bilden ses en matta som hon själv växt med egenhändigt växtfärgade garner (inlandslav, skägglav och stenmossa)  i en teknik som är en blandning av rya och flossa.

Sohlmans speciella kännetecken under dessa år var cellophanet. Av detta moderna material vävdes gardiner och möbeltyger.  Soffan här ovan har exempelvis en klädsel bestående av linne/cellophan. Jag vet inte säkert, men jag misstänker att det Sohlman kallade cellophan är detsamma som viscos som började komma i handeln vid denna tid.

Vardagsrummet i den lilla Gärdesvåningen är tämligen rymligt och väggarna går en en äggskalsliknande nyans. Lister och fönstersnickerier går i brunt, precis som i den lägenhet som nyligen var till salu i samma fastighet (den kan knappast ha varit ommålad sedan 1935). Här en bild på den matvrå som ligger i vardagsrummet  inre del.

Trots att lägenheten är liten, finns det gott om vrår. Sovrummet är förlagt till det matrum som ligger i anslutning till sekundärköket (är en bild på planlösning och sovvrån). Kombinationen av tavlor, textilier och olika typer av möbler skapar en interiör som måste ha framstått som modern på sin tid, modern, men utan att för den skull bryta med rötterna till dåtiden. Verkligen snyggt tycker jag.

Rubriken är egentligen något missvisande, ty vad jag tänker skriva om är snarare Ellen Roosval på Facebook, ty där har Hallwylska museet så påpassligt lagt in bilder och texter från Ellens liv. Idén är smått genial och väl utförd. Statusuppdateringarna är små pärlor, t.ex “Man skall väl litet sätta sin prägel på omgifningen o inte bara göra som alla andra” och “Ja, nog blir det trumpeter som kommer att ropa ut mitt namn över Svea rike. Där kommer Ellen von Hallwyl, den lättsinniga kvinnan, den usla modern, den dåliga makan”.

Jag tycker ofta att det blir lite krystat när traditionella institutioner skall ta till sig sociala medier, men så icke här. Till min stora glädje, det måste påpekas. Undrar om Ellen har Twitter också? Om inte, tycker jag att hon borde skaffa det. Genast.

Ellen Rooswal var dotter till makarna von Hallwyl i palatset vid Hamngatan. Hon var konstnär och skilde sig från den man som hon fått sonen Rolf de Maré med och gifte om sig med en yngre, konststudenten Johnny Roosval (vars bror filmfotografen Albin Roosval redigerade Svenska hem i ord och i bilder). Tillsammans med Johnny lät hon bygga en vacker villa med tillhörande ateljé, Villa Muramaris, strax om Visby.

Nu återstår bara att se om utställningen Följa sitt hjärta, som öppnar på fredag, lever upp till förväntningarna.

Somliga läkare har en mer påkostad praktik än andra. Här har vi doktor Torsten Amundsons hem på Strandvägen 1 i det fina huset kvarteret Bodarne. Bilden visar utsikten från matsalen mot Nybroplan och Dramaten .

Amundson föddes på godset Stora Frösunda och var van vid påkostade miljöer redan som barn. Trots att doktorn saknade fru, lyckades han med stor finess och elegans inreda sitt hem och sin praktik.

Här bjuder jag på en bildkavalkad över doktorns privatrum och mottagning.

Hallen med väntrum till vänster och salongen till höger. Innanför väntrummet ligger mottagningen.

Mottagningsrummet mot fönster och Strandvägsutsikt.

Mottagningsrumet med doktorns skrivbord.

Salongen mot väntrum. Till höger skymtar burspråket mot Strandvägen. Ovanför dörrarna antika överstycken.

Den öppna spisen i salongen.

Man konstaterar att doktorns mottagning ter sig som en dröm och att sjukdom skulle kunna vara något positivt, åtminstone om man finge besöka denna praktik.

Doktor var en mycket förmögen man. Några år efter att detta reportage gjordes, köpte han Engsholms slott som är en praktfull byggnad uppförd på 10-talet.

Idag invigs Josef Franks plats i korsningen Rindögatan/Furusundsgatan. Det var här, i fastigheten Rindögatan 52, som Josef Frank inredde sitt svenska hem. Det är ett vackert hus och lägenheten hör till de vackraste på Gärdet. Vardagsrummet med sitt enorma fönsterparti är stort, går i vinkel, och avdelas av elegant öppen spis. På bilden  ovan syns Frank  med fru vid hemmets flygel.

Ytterligare en bild från vardagsrummet som är inrett medFrank-möbler. Till höger syns det stora fönstret mot Rindögatan. Här ytterligare en bild på samma rum som visar dess andra del, vrån som vetter mot Furusundsgatans förlängning. Slutligen en bild från Anna Franks sovrum med ett tidigt Josef Frank-skåp.

Det var Anders Grevesmühl som tillsammans med några vänner för ett par år sedan lämnade in ett medborgarförslag där de uppmanade Stockholms stad att uppkalla platsen vid gatukorsningen efter Josef Frank. Efter diverse turer bestämde man sig för att placera två bronsavgjutningar av Franks stol nummer 2005 i korsningen som från och med idag kommer att gå under namnet Josef Franks plats. Invigningen går av stapeln klockan 13.00 och förrättas bl.a. av stadsbyggnadsborgarrådet Kristina Alvendal, som tyvärr gjort sig känd för sitt ringa intresse för modernismens kvarlevor.

Läs också reportaget på dn.se från invigningen.

En modernistisk dröm från tidigt 50-tal är Halldor Gunlögssons villa i Vedbaek, vackert belägen på kuststräckan mellan Köpenhamn och Helsingör. Det är ett amerikainspirerat hus med stora skjutfönster ut mot trädgården.

I anslutning till hallen på bilden ovan ligger matrummet som i sin tur ansluter till köket. Huset är försett med golvvärme och därför är en stor del av husets golv utfört i sten, s.k. Hasle-flisor.

Vardagsrummet mäter 5×14 meter och får betraktas som mycket rymligt. I dess fond finns en öppen spis. I dess andra ända, öppnar sig trädgården.

Det finns något mycket tilltalande över denna sorts modernistiska villor. De verkar som gjorda för att levas i med sina stora ytor, sitt ljus och de påkostade byggnadsmaterialet. Och detta sagt helt utan att förringa äldre tiders murriga och mycket ombonade hem.

Denna byggnad, så vackert inpassad i en skogsdunge, var en gång hem åt doktor Walter Risinger med fru Gerda. Risinger var överläkare vid Solhems Barnsjukhus utanför Borås och villan var hans tjänstebostad. Fasaden, som är utförd i brunbetsad panel, berättar inte mycket om de moderna interiörer som möter besökaren innanför entrédörren.

Husets paradnummer är vardagsrummet och matsalen som är förenade i ett, men lik väl två skilda rum. Vardagsrummet har ett mycket stort fönsterparti ut mot den grönskande skogstomten. En enormt elegant och stram öppen spis är placerad i anslutning till det draperi som kan tjäna som avdelare gentemot matsalen. Inredningen är i övrigt inte särdeles avskräckande modern, utan snarare en blandning av nytt och gammalt. Här ytterligare en bild av vardagsrummet där matsalen skymtar bakom hörnet.

År 1934 stiftades Samfundet Manhem, ett “Opolitiskt samfund för svenskhetens bevarande i Sverige”. Bland de 184 grundarna fanns Walter Risinger. Manhem var en organisation som verkade för folkbildning inom områdena rasteori och antisemitism och de var överlag mycket tyskvänliga. Under de första krigsåren hade man åtskilliga föreläsningar där just rasfrågan och judeproblematiken dryftades, ty man var mycket mån om att bevara den ädla svenska rasen. År 1944 upphörde Manhem, troligtvis på grund av det politiska läget. Den gode barnläkaren föredrog tydligen att behandla ariska barn. En intressant text om Samfundet Manhem hittade jag hos Vetenskapsrådet.

Hem och arbete äro två ting, som ofta råka i konflikt med varandra, och när plikten kallar, är det alltid hemmet som får maka åt sig. det har professor Gunnar Myrdal och hans familj fått en allvarlig erinran om, då de just i samma ögonblick de fått sitt nya stockholmshem vid Stora Mossen färdigt, tvingas bryta upp för att bosätta sig i Amerika under två år framåt, där professorn skall undersöka negerproblemet och fru Alva ägna sig åt barnpsykologiska studier vid Columbiauniversitetet.

Villan i Stora Mossen ritades av Sven Markelius i tätt samarbete med Gunnar och Alva Myrdal och resultatet blev verkligen en villa utöver det vanliga och framförallt en helt skräddarsydd villa vars planritning kan studeras här. På nedre botten finns ett stort vardagsrum med matsalsdel, två sovrum samt ett rum för sköterskan. Intill det stora köket ligger en jungfrukammare och ordentligt med förråd.

På övre botten ligger det stora arbetsrummet som även får betraktas som föräldrarnas vardagsrum, ty det är delat i två delar, en sällskapsdel med öppen spis, och en arbetsdel med skrivbord. I anslutning till detta, ett stort arkiv och två separata sovrum som man bli ett, om väggen mellan sängarna skjutes undan. Väggarna i sovrummen är täckta med lackerad furuplywood.

Mer information och ytterligare bilder, finns på Wikipedia.

Sommaren 1936 träffade Greta Magnusson-Grossman Ludvig Nobel (son till Robert Nobel, Alfreds bror) i Båstad och blev inbjuden att där ställa ut sina alster på en utställning som anordnades av honom. Vid utställningen medverkade även Carl Malmsten och NK med bl.a. Astrid Sampe som textildesigner, så Grossman var i gott sällskap. Lodvig Nobels son Olof och hans fru Annicka blev mycket imponerade av Grossmans bidrag och lät henne inreda deras tvårummare på Valhallavägen. I Svenska hem i ord och i bilder presenteras Nobels våning, men tyvärr framgår inte vilka av möblerna som ritats av Grossman och vilka som köpts in. Då Grossman denna sommar samarbetade med Astrid R Sohlman och hennes Studio Ars, är det troligt att vissa av textilierna är framtagna av henne. Mattorna kommer dock från Märta Måås-Fjetterström

Matrumet i Gärdesvåningen går i blått och vitt och både stramt och inbjudande. Bordsskivan är i vitt elfenbensträ och benen av björk. Tyget är engelskt, men mattans ursprung är okänt. Vardagsrummet, vars inre del syns på bilden ovan, har två väggfasta bänkar klädda med honungsgul damast med “vitgråt snirklar” i anslutning till den mycket originella och stiliga öppna spisen. Bordet, som hör till dessa bänkar, har skiva av flammig alrot och ben i jakaranda. Bordsskivan har rundade hörn, likt  det i matvrån. Troligtvis är dessa och bänkarna av Grossmans design. Till vänster i bild ses ett bar- och matsalsskåp i jakaranda som också skulle kunna vara ett av Grossmans verk. Skåpet syns tydligare på det nedre fotot på denna bild. Mattan under bordet är Måås-Fjetterströms Spetsporten.

Framför den breda fönsterväggen står en soffa och en fåtölj klädda i pariserblå sammet samt ett bord med råglasskiva. Mattan inunder är beigegrå och av marockanskt ursprung. Framför fönstret hänger ett tunt traperi som han dras för och täcka både fönsterväggen och ingången till matvrån. Med hjälp av detta enkla trick, kan rummet lätt skifta karaktär. Här en bild på soffgruppen. I bakgrunden skymtar sovrummet genom dörröppningen.

Tyvärr saknas bilder på sovrummet vars sängmöbel är utförd i alm och överkast i “ljusblå matelassé översållat av små beigefärgade buketter”. Sängborden är två råglasskivor som är fastskruvade direkt i väggen och förvaringen för kläder, underkläder, skor m.m. är infällda i väggen. Om detta är en detalj som hör till lägenhetens fasta inredning, eller ordnad av Grossman, går inte att säga. Dylika förvaringsmöbler är dock inte speciellt vanliga i dessa hus. Sovrummet innehåller också en gammal brudkista från Båstad och en antik spegel som skymtar på bilden av soffgruppen.

År 1939 ritade Nils Tesch Villa Wehtje vid Strandvägen i Djursholm. Ett par år tidigare restes ovanstående flotta sommarhus vid stranden i Falsterbo som är dess namne. Huruvida ägarna var detsamma kan jag inte uttala mig om, men falsterbovillan byggdes i vart fall på uppdrag av av ryttmästare och direktör Hugo Wehtje. Arkitekten, som hette Mogensen och kom från Hälsingborg, fick arbeta efter stränga förhållningsorder från paret Wehtje (precis som i fallet med Djursholmsvillan där Tesch fick förkasta den första ritningen). jag har försökt hitta information om detta vackra strandhus, men helt misslyckats. Det finns ytterligare en villa med detta namn (en tredje!) som ritades av Josef Frank 1936 och är en av totalt fem som han ritade under åren 1927-1936. Läs mer om dem här.

Huset är en sann funktionalistisk dröm som på bottenvåningen består av gästrum, tre sovrum samt matsal och köksdepartement. Matsalen mycket generös och försedd med franska fönsterdörrar ut mot en stensatt gård. Väggar och tak är målade i en blek, grön färgton och möblerna mestadels av äldre datum från diverse epoker. Resultatet blir likväl stramt och elegant.

En trappa upp ligger villans huvudnummer, det gigantiska sällskapsrummet med en nästan lika stor, delvis täckt, altan med utsikt över Öresund. Väggarn är målade svagt gula och taket blekgrönt, men möblerna är delvis av modernare snitt jämfört med matsalen. Här två bilder på det rymliga rummet med en 15 meter lång fönstervägg ut mot altanen.

I både matsal och vardagsrum ligger så kallad Falsterboparkett på golven. Golvbeläggningen, som är ryttmästare Wehtjes egen uppfinning, består av breda tiljor av mörk ek som som lagts med tunna fogar av ett ljusare träslag. Huruvida tilltag slog, kan jag inte yttra mig om, men husets ägare verkar dock vara mer än nöjda. Avslutningsvis ytterligare tre bilder på vardagsrummets öppna spis, gästrummet och den trappa som förbinder övre och nedre hallen.

I korsningen av Sturegatan och Karlavägen låg en gång i tiden en väldigt fin byggnad, en av Karlavägens tjusigaste (huset i mitten). Nu står här ett relativt trist kontorshus. Här bodde kabinettskammarherre och fru Oscar Holtermanns i en våning som redan 1923 var tämligen omodern.

Det sena 1800-talets lägenhetsplaner skilde sig enormt från 20-talets. Stuck och paneler hade dessutom en mycket mer modest utformning vid den här tiden, men detta hus hade undgått all typ av modernisering. På bilden ovan ser vi det fina vardagsrummet inrett med barockmöbler.

Matsalen var ett riktigt praktrum med mörk, hög panel.  Även i detta rum hittar vi ett präktigt barockmöblemang. Observera skåpet som är av den ty som man alltsomoftast hittade i våningar av denna typ.

På den höga panelens hylla står porslin med fasanmotiv. Familjen förfogade även över en riktig praktuppsättning, en Meissenservis i originalschatull.

Salongen är sent 1700-tal med möbler i både gustaviansk stil och rokoko.

Herrummet pryds av de pokaler som kabinettskammarherre Holtermann vunnit som ryttare och seglare.

Tänk att det redan är söndag kväll! Jag har varit ledig i tre dagar och har knappt öppnat estetikboken som jag planerat läsa dessa dagar. Ett liv i sus och dus är bestämt vad jag fört. I fredags besökte jag Begravningen på Högkvarteret och eftersom det var kallt, krävdes färdkost på promenadsträckan Medborgarplatsen  – Närkesgatan. Något ansatt bestämde jag mig på lördagen för att tillbringa kvällen med en bok och en brasa, men vad hjälper goda föresatser, när man istället gör visit hos excentrisk dam i de ruffiga kvarteren i Östgötagatans förlängning? Inte alls kan jag avslöja! Inte blev det bättre av att vi så småningom begav oss till Skeppsbars utomordentligt charterdoftande källare.

Som ni förstår, var det knappast fräschören som var utmärkande för den stillsamma söndagsförmiddagen som kulminerade i kyrkklockornas ringande. Efter lunch tog jag mig dock samman och pallrade mig ner till Liljevalchs för att bese Vårsalongen och konstatera det märkliga i att förlägga en sådan till årets kallaste period.

När jag vandrade omkring bland årets verk, kom jag att tänka på ett yttrade i Svenska hem i ord och i bilder år 1948 där fru Harriet Åkermark i Västerås “reagerar starkt negativt mot allt grönt och anser, att det bör finnas ett råd, som hindrar folk från att köpa fula saker”. Vårsalongens målningar präglades inte av grönt, men väl av en gråtrist ton som rimligtvis inte kan göra någon glad. Det slog mig att denna tristess var en sammanhållande faktor bland dessa verk som till råga på köpet var alltför realistiska i sitt utförande, ja nästan fotografiska. Se bara på Joakim Johanssons salongsbesökare.

I övrigt fanns där både manskonst och fruntimmerstavlor. Den sistnämnda föll mig i smaken och var dessutom utställningens största verk. Min absoluta favorit var dock Joel Hurlburnts spade/skyffel och detta helt beroende på det vackra namn som verket fått: With Whom Shall We Bury Your Memories.

I ärlighetens namn måste jag erkänna att jag ödslade den mesta av de två timmarna på Liljevalchs med att prata med alla bekanta jag sprang på på utställningen. Någon idealisk besökare var jag därför inte. Å andra sidan hade även Liljevalchs sina brister. När jag skulle stärka mig med kaffe, visade det sig att de inte tog kort. När jag sedan skramlat samman några slantar till en espresso, hade de stängt.

Och nu är det snart en ny vecka! Måtte det bliva en studiernas vecka. Jag har också hört det ryktas att Bonn-Karl skall kasta kläderna och insmord i matolja poserar för en gammal porrstjärnas memoarer. Om det är sant eller ej, kan man dock aldrig veta.

Ytterligare ett 20-talshem i Paris och denna gång är det Rolf de Marés våning på 2 rue Saint-Simon som vi besöker. Är det inte vackert, rökrummet på bilden ovan? Det är det första i våningens svit och tjänar även som som vardagsrum i de Marés eleganta hem. Här finns det gott om intressanta ting – många är gåvor av vänner eller fynd från resor i utlandet – och väggarna är till stor del klädda med kinesiska bonader och på golvet finns en isbjörnsfäll. Notera också den öppna spisen som är boaserad i mahogny och pryds av ett siamesiskt buddahuvud som hemfördes av greve nils Gyldenstolpe.

Salongen är ett förnämare rum (enligt texten en salong av budoirtyp) och möblerat i rokoko, men som kontrast finns här mestadels moderna konstverk, främst av impressionister som t.ex. Dardel, Rostand, Courbet och Monet. De gör sig bra i det höga rummet med sina blyspröjsade fönster. Notera också dörren in till biblioteket med sitt vackra överstycke.

Biblioteket är de Marés skriv-och arbetsrum och går i orientalisk stil. På golvet ligger en stor tigerfäll och i skåp och på hyllor står kinesiskt porslin och en rikedom av orientaliska konstföremål, bl.a. gudar och djurskulpturer. I biblioteket finns även tre målningar av El Greco, varav två är synliga på denna bild: Den helige Jakob och Den heliga Katarina.

Slutligen en blick in i matsalen som möblerats i schweizisk rokoko i pärlgrått och guld. Ovan den höga ekpanelen hänger verk av några av de främsta kubisterna såsom Léger, Bracque och Picasso. Här finns också två förgyllda skulpturer av de Marés mor, Ellen Roosval (född von Hallwyl) .

Då jag inte är närmare bekant med de Marés levnadsöde, vet jag inte när han lämnade sitt vackra hem i Paris. Reportaget är från 1927 och vad jag förstått avled han i Barcelona 1964.

En av Sveriges främsta textiltanter, tillika en skarp affärskvinna, var Astrid Sampe. Henne har jag skrivit om  tidigare, och nu tänkte jag att det var dags att presentera hennes forna hem vid Karlaplan. Här bodde Sampe från slutet av 40-talet till sin död (om hon nu inte bodde på hem de sista åren) år 2002. Först bodde hon här med sin man, Sten Hultberg, sedan ensam och då avyttrades två av sovrummen till intilliggande lägenhet. Se planritningen så förstår ni hur våningen var disponerad.

Fastigheten Karlaplan  4, som även innehöll Radiotjänst Karlaplansstudio där både radioprogram och skivinspelningar gjordes, uppfördes av byggmästare Nils Nessen och var mycket påkostad. All fast inredning ritades av Carl Axel Acking och utfördes vid NK:s verkstäder i Nyköping. Materialen var mestadels ek på utsidan och cellulosalackerad björk på insidan.

På 40-talet var hembiträdesfrågan aktuell och bristen på hjälp ansågs vara ett stort problem. I första våningen låg därför en hembiträdescentral med rum för fyra husassistenter. Centralen  sköttes av husets värdinna som också ansvarade för tvätten.  Varje hyresgäst kunde boka en jungfru tre timmar per dag. Dessutom fanns i samtliga barnkammare sändare till centralen så att de kunde kommunicera med barnen när föräldrarna inte fanns till hands.

Här några bilder från våningen. Först Sten Hultbergs arbetsrum. Här finns två skjutdörrar i alm som är infällda i ett bokhylleparti i samma material. Den ena dörren leder in till Astrid Sampes rum, den andra till den  korridor som sammanbinder sovrummen och som också är försedd med ovan nämnda inredning i ek, med plats för kläder, linne o.s.v. I barnens rum hittar vi också platsbyggd förvaring, se bara på denna bild.

I vardagsrummet hittar vi den verkliga överraskningen, kakelugnsvrån! Inte nog med att Sampe valde kakelugn istället för den öppen spis som de andra lägenheterna har, hon har också möblerat med en 1880-talssoffa med ursprunglig plysch, en Emma och en Gråstensrya (Ormfällan). Jag passar också på att visa en bild på Sampes dukade bord, samma bord som ses högst upp i detta inlägg.

Avslutningsvis det eleganta köket med cellulosalackerade luckor och blå jaspématta på golvet. Åh, om någon kunde ta upp tillverkningen av detta snygga linoleummönster! Här ytterligare en bild på köksskåpen ovanför beredningsbänken med teakskiva. Tyvärr revs hela köksinredningen ut i samband med en helrenovering på 90-talet och köken har numera modern standard av tämligen mediokert material, dvs spånskiva. Det är verkligen en ödets nyck att detta ingrepp gjordes för att höja lägenhetens standard!

Jag misstänker att det är få som hört talas om Hatt-Rune, d.v.s. hattkonstnären Rune Holmgren. Mer bekant är troligtvis hans bror Björn Holmgren, premiärdansören, som var en av de främsta på 40-50-talen. I en villa på Floragatan 2, där det idag står ett flerfamiljshus i mexitegel, bodde de två bröderna tillsammans med sin mor, fru Eda Holmgren, i en gammal 1880-talsvåning av omodernt snitt.

Det var 1947 som Svenska hem i ord och i bilder hälsade på hemma hos familjen Holmgren i deras vackra hem. Den rymliga våningen med sina höga rum, användes också för de privata hattvisningar som Rune Holmgren ordnade för sina kunder. Mitt i våningen låg vardagsrummet, av familjen också kallat “Centralen”. Det är detta rum som syns ovan. Här ytterligare en bild från vardagsrummet, där mor och son ses i en blommig kretongsoffa.

Intill “Centralen” låg ett litet kabinett vars väggar dekorerats med modeplanscher och en serie av David Coxs jaktscener i original. Till vänster i denna bild syns två av detta intima rums sittgrupper. Det är dels två karolinerstolar i bok med rottingsitsar som omgärdar ett gustavianskt bord i alm, dels två svensktillverkade bergèrer med klädsel i rosa sammet som kring ett rokokobord. Längst till höger i bilden ses en modernt inredd del av “Centralen”.

Matsalen är som sig bör försedd med hög panel och på golvet står ett mahognybord som omges av stolar med klarröd klädsel, en färg som även går igen i rummets gardiner. Observera också de trearmade ljusstakarna och spegelplatån i bordets mitt.

De båda bröderna hade båda gripits av samlarvurm och specialiserat sig på herrnecessärer från 1700-talet respektive porslinsfigurer. Här studerar Rune Holmgren en av de många necessärer som pryder 1700-talsbyrån.

Visst är det ett vackert hem som familjen Holmgren inrett åt sig! Jag vet inte om Rune är i livet, men Björn, född 1920, verkar fortfarande tillhöra de jordiska. Synd dock, att den vackra villan revs i slutet av 60-talet.

40-talets skånska arkitekt på modet var Mogens Mogensen, åtminstone om man får tro Svenska hem i ord och i bilder. Hans eget hem låg på Johan Banérsgatan i Helsingborg och var en elegant villa som bl.a.  koketterade med öppen spis på takterrassen som för övrigt var avsedd för solbad.

Paradrummet är vardagsrummet vars kombinerade fönster och vinterträdgård ses på bilden ovan. Mellan de båda glasen har en trädgård skapats och detta är verkligt effektfullt. En en annan vrå av detta stora rum, som går tvärs igenom villan,  finns en spiselvrå med två stora fåtöljer som Mogensen ritat och som klätts av Elsa Gullberg. Ytterligare en sittplats är anordnad vid dörrarna ut till trädgården. Här ett par Bruno Mathsson-fåtöljer i vitt fårskinn samt en ljusgrön flossamatta.

Intill vardagsrummet ligger matsalen som också är generöst uppglasad. Inredningen är mestadels klassisk med två tunga malmljusstakar och ett par stolar nyrokoko (tror jag iallfall).  Ytterligare ett sällskapsrum är den övre hallen vars golv är klätt med kalksten. Jag misstänker att väggarna är klädda med stavfanér i ädelfuru, precis som detta lilla rum.

Mogensen studerade vid KHT och Konsthögskolan och jobbade bl.a. hos Kooperativa förbundet samt ritade hus för Stockholmsutställningen innan han fick jobbet som kontrollant vid bygget av Helsingborgs konserthus, en byggnad som ritades av Markelius. Så småningom blev han en av de mer inflytelserika arkitekterna i denna del av Sverige och 1941 stod det vackra Simhallsbadet i Helsingborg klart.

Monica Morales-Schildt vid sitt toalettbord i det lilla matrum som blivit hennes privata sovrum i den trånga Gärdesvåningen på Hedinsgatan 17.

I serien Yrkeskvinnor på Gärdet, har turen kommit till Monica Morales-Schildt som idag är mest känt för sin exklusiva glasserie Ventana som lanserades 1959. Det är mycket eleganta pjäser, se bara på dessa två vaser i grönt och blått. För att inte tala om denna lätt rökfärgade. Vid tiden tiden för detta reportage, 1948, var Morales-Schildt chefsassistent i NK:s konstindustriavdelning. Hon hade arbetat för Gustavsberg och även gjort denna keramik för Arabia.

Gärdesvåningen är en klassisk liten 1,5:a där matrummet apterats till fruns rum (planlösningen hittar ni här). Vid det stora vardagsrumsfönstret, som i praktiken är ett burspråk, är maken Göran Schildts arbetsplats belägen. Schildt var André Gide-specialist och konsthistoriker med en avhandling om Cezanne i bagaget. Innan flytten till Hedinsgatan 17, hade paret bott på 1600-talsgården Nedre Gården i Lovisa i Finland.

Våningen rymmer både gammalt arvegods, antikviteter och modern attiraljer. Soffan är t.ex. klädd med tyg av Sampe och keramiken i bokhyllan är bl.a. av Kåge, Salto, Lindberg och Jobs. En bild av både bokhylla och matvrå med 1800-talsstolar hittar ni här. Den eleganta byrån med spegel ovanpå, står i anslutning till hallen.

Det Morales-Schildtska hemmet är nog rätt typiskt för sin tid. Idag skulle man aldrig klämma in så många möbler i en så liten våning. Synd, tycker jag. Effekten blir på det hela inte alls dum och jag kan tänka mig att det resulterar i ett trivsamt hem.

Svenska hem i ord och i bilder är en utmärkt skrift. Här en ganska fin historia som jag hittade i årgång 1927 (i ett reportage om baron Barnekow). Den skildrar en av baronens förfäder, Margaretha von Ascheberg, gift Barnekow. Vid 29 års ålder (1700) blev hon änka och ärvde stora gods både på Rügen och i Skåne. Dessutom blev hon överste för sin avlidne makes regemente, en uppgift som hon verkar ha klarat utan några som helst problem. Här kommer berättelsen.

Grevinnan befann sig en gång på resa och kom emot aftonen till ett värdshus på Tiveden där hon beställt nattkvarter. Efter aftonmåltiden gick hon till sängs uti det henne anvisade rummet och insomnade snart. Men vid midnatt vaknade hon av att något rörde sig i rummet, och då hon öppnade ögonen, såg hon en spöklik gestalt, stående vid sin säng.

Gestalten, som tycktes vara en karl, skyld av några linnetrasor, var blek och blodig, och hade krossad huvudskål. Då hon förskräckt ropade på sitt folk, vinkade skepnaden tystnad med handen; och sedan hon återfunnit fattningen och frågat vad han ville, berättade han, att han för någon tid sedan kommit till gästgivargården och blivit inkvarterad i samma rum, som hon nu låg, samt att värden, som hade märkt, att han medförde en stor summa penningar, hade nattetid, smugit sig in i hans rum, klyvt hans huvud med en yxa och sedan nedgrävt hans lik under ett träd, vars plats i hagen han noga angav.

För sitt folk hade värden sedan uppgivit, att den resande tidigt på morgonen begivit sig bort. Han tillade, att han visat sig för flera, som legat i detta rum, men att ingen haft mod att avhöra hans berättelse. Slutligen besvor han grevinnan att hämnas hans död och bad henne taga en ring av sitt finger och lägga i det öppna såret i hans huvud; hon skulle härvid bli övertygad om att vad hon sett icke var blott en dröm. Grevinnan gjorde vad han begärde och synen försvann.

Då grevinnan följande morgon vaknade, saknade hon sin ring och erinrade sig därigenom den nattliga synen. Hon lät strax anmäla saken för närmaste kronobetjäning; man grävde på det av henne anvisade stället och fann där verkligen liket efter en man med kluven hvudskål och i huvudskålen grevinnans ring. Värden häktades och bekände genast sitt brott.

Jag bläddrar i några årgångar av Svenska hem i ord och i bilder från slutet av 30-talet. Det är en ny tid som brutit fram. Vurmen för antika möbler har mattats, och nu har alla hem med självaktning ett barskåp och en cosy corner. Hemma hos-reportage görs numera även i 1-rumslägenheter, något som var helt otänkbart 10 år tidigare.

De sena 30-talets heminredningsideal skapade vackra miljöer som är en aning strama och samtidigt ombonade med en myckenhet av textilier. Någon brist på möbler är det i de allra flesta fall inte. Ett vardagsrum kan lätt vara möblerat med tre olika grupper och det ger viss trängsel som dock inte är av ondo.

Ytterst sällan ser man de rikigt sparsmakade hemmen, de hem som inretts med vad jag skulle kalla 30-talsminimalism. Men på bilden ovan ses sovrummet hos en ung inredningsman, boende Engelbrektsgatan 25, 5tr. Huset är från tidigt 1900-tal, men inredningen fullt modern och visst är det vackert med den strama stilen. Väggarna är ljust, ljust gult målade och snickerierna nästan vita. Särskilt inbjudande tycker jag att den stiliga dagbädden är.

Jag har skrivit om Villa Engkvist tidigare, denna pärla bland bortglömda och nedrivna villor. Här har vi dock några nya bilder från ett reportage som Svenska hem i ord och i bilder gjorde 1939 hos Olle Engkvist med fru. När villan egentligen revs är oklart, men bara ett pr år senare, hade Engkvists flyttat till en takvåning i Marieberg för att ytterligare ett par år senare slå sig ner i en gammal malmgård i Gröndal.

Den södra fasaden domineras av vinterträdgården vars stora glasvägg släpper in allt det ljus som kan behövas under de mörka nordiska vintrarna.

Entrén ligger däremot mot nordsidan och är utförd i mahogny. Intill ytterdörren en hundkoja de luxe.

Även hallen går i mahogny och skjutdörrarna mot vardagsrummet är utförda i samma träslag samt försedda med flätat rotting som släpper in ett visst ljus. Genom det stora glaspartiet avtecknar sig det sörmländska landskapet, ty detta var innan Västberga industriområde blivit Västberga industriområde.

Så här skriver Martin Strömberg om besöket hos Engkvist: “När man en solig sommardag viker av från den gamla allén vid Västberga och passerar grindarna till Olle Engkvists domäner, så är det dock inte villan, som i första han tilldrar sig uppmärksamheten. Det är istället den tre våningar höga byggnaden, som inrymmer byggnadskontoret, och den väldiga röda förrådsladan, som med sina femtio meter långa brädväggar ger intryck av ekonomibyggnaden till en ganska respektabel svensk herrgård”.

Vardagsrummet är verkligen magnifikt och hör till de vackraste rum jag sett. Det är både stramt och ombonat på samma gång. På golvet ligger stora tegelplattor i formatet 11×11 cm. Den elegant trappan upp till entresollplanet är klädd med räfflad elfenbensträ.

Från entresollplanet, där sovrummen nås, har man en sober vy över detta trivsamma allrum. Trots sina stora dimensioner, 11×11 m, känns det varken

Utanför vinterträdgården breder landskapet ut sig. Tomten var omsorgsfullt planerad och på så sätt kunde bland annat en tågspåren som passerade döljas. En närbild av vinterträdgården visar vilken fantastisk villa detta var. Här växte allehanda mer eller mindre exotiska växter.

Matsalen är, åtminstone jämfört med det stora vardagsrummet, en intim historia. Skjutdörren är även den av mahogny och försedd med flätad rotting.

Sovrummet är komfortabelt med ljusa möbler. Som ni ser är dörren mot badrummet helt uppglasad. Vågat!

Ett smärre restaurangkök! Notera vattenledningen som hänger ned från taket. Diskmaskin finns naturligtvis och i bakgrunden skymtar ett påkostat serveringsrum.

Slutligen låter Svenska hem oss besöka pannrummet. Villan värms bland annat upp med golvvärme och vad jag förstår konditioneras även luften.

Engkvist var känd för sitt sociala engagemang och till villan hörde en liten tvårumsvilla för personalen. Snyggt och prydligt, men uppenbarligen sträckte sig engagemanget inte till att bestå tjänstefolket med öppen spis.