Svenstorp säteri i Fröjestads socken utanför Skövde, skall inte förväxlas med det skånska storgodset och fideikommisset Svenstorp/Björnstorp. Gårdens anor sträcker sig långt tillbaka i tiden, troligen till 1400-talet, men det var först i början av 1600-talet (1619) som Bengt Börjesson Papegoja förvärvade Svenstorp. När Elisabeth Papegoja dog, 100 år gammal, år 1774 utslocknade ätten och gården övergick  i släkten von Essens ägo och användes som därefter som änkesäte. Först att flytta in var Gustava von Essen (född Rudbeck) och mest känd som moster till Malla Montgomery-Silfverstolpe. I Silfverstolpes memoarer kan den intresserade läsa sig till hur livet förflöt på den trivsamma gården.

Gustavas sonson, Gustav von Essen, övertog vid sitt giftermål med Blenda Rappe gården och ängande sig helt åt dess skötsel samt njöt lantlivets behag. När Svenska hem hälsade på år 1939, var det hans son Erik med tillhörande fru Lilly (född Strömberg) som var gårdens ägare. En hel del av interiörerna var vid denna tid välbevarade och redan i hallen möttes besökaren svunna tiders charm. Väggarna med sina rundade hörn var täckta av gråmålad väv med fält inramade av bladslingor. På bilden ovan ses salongen med sin Mariebergsugn, ty även om huset moderniserats och värmeledning införts, finns fortfarande de gamla eldstäderna kvar.

Även här var 1700-talet intakt med gråmålad väv och bladslingor i blått. Över dörrarna överstycken som föreställer urnor i brunt. Möblerna är rokoko från tiden och försedda med tyg i blågrått.

Den öppna spisen är även den från 1700-talet och ej insatt på senare tid. På dess spiselkrans står ätten Papegojas huvudbanér. Framför soffan ett bort som tjänat som sparkbord och de unga Essarna som inte tilläts sitta med vid  stora bordet.

Herrummet domineras av vapen och annat med jakt relaterat. Fågeltapeten utför en trivsam bakgrund till allt det mordiska och en bokhylla visar att visst intresse för tryckta alster fanns i familjen.

Slutligen vill jag passa på att visa interiören i det lilla kabinett som apterats till skrivrum. Rummets förnämligaste möbel, ett skrivbord, är signerat av Johan Linning men visas tyvärr inte på bild. Ej heller de trivsamma gästrummen på övre botten, försedda med fläktande mollgardiner och sparlakanssängar (“himmelssängar”), visas på bild.

Möbelarkitekterna Gunnar och Ulla Eklöf hade våningsbekymmer våren 1938. Som inbitna östermalmare ville de gärna bo i stadsdelen, men någon gammal unken våning ville de dock inte ha, däremot önskade de en helt moderniserad i ett gammal hus. Ulla Eköf beskriver deras svårigheter i en mycket rolig text. Läs och förundras över modets skiftningar.

Det nya hemmet i en gammal våning på Storgatan i Stockholm har en planlösning som till stor del överensstämmer med den tidens ideal. Avvikelserna från Gärdets lyxkaserner är verkligen smärre. Saknas gör dock den öppna spisen samt balkong. Personligen tycker jag att dessa radikala ombyggnader kan vara mycket lyckade. Förutom avsaknaden av brasa, saknar jag i detta hem ett större vardagsrum med två fönster och ett mindre sovrum.

Det är nästintill amerikansk filmstjärnelyx som möter besökare i Eric Sigfrid Perssons hem högst upp i ett av de nybyggda kåkarna i Ribershus. Våningen, som hör till de största i huset, brer ut sig på en yta motsvarande två hörnlägenheter och upptar hela gavelpartiet. Hallen är rund och gröna draperier döljer klädesförvaringen. Belysningen är ordnad i en ramp som indirekt belyser kupoltaket.

Vardagsrummet är gigantiskt och nästintill kvadratiskt. Två stora perspektivfönster täcker stora delar av västväggen och på ömse sidor om detta praktrum ligger blomsterrum och bibliotek. Det förra är ett fantastiskt rum med kalkstensgolv, fönster i två väderstreck samt rottingmöbler, fågelbur och akvarium. På bilden ovan är det dock biblioteket som skymtar. Båda rummen avdelas mot vardagsrummet medelst stora, uppglasade skjutdörrar i något ädlare träslag.

Invid den öppna spisen finns en generös hörnsoffa och ovanför en ljusramp som dekorerats med akvareller av Henry Maines hand. Notera också den fluffiga fäll som placerats under soffbordet!

Vardagsrummet rymmer förutom ett flertal soffgrupper och en flygel ett fiffigt barskåp med kylskåpsfunktion som utförts hos David Blomberg efter Perssons egen idé. Både elegant och sannolikt väldigt praktiskt. Tyvärr förtäljer inte reportaget i Svenska hem vidare detaljer om utförande m.m. o.s.v.

Studera också vardagsrummets fönstervägg nattetid på denna bild. Elegant är bara förnamnet!

I biblioteket vi bokhyllor av ljus alm, stolar med kalvskinnsklädsel samt ett intarsiaprytt arbetsbord som lustigt nog rymmer båda hakkors och Eiffeltorn. Motivet är nämligen en världskarta och år 1939 var lutande tornet i Pisa likväl som det tyska rikets variant av solkors, representativa symboler respektive land.

Sonens arbetsrum har även det en karta, men denna är amerikansk och utförd av Oliver Neerland och saknar känsliga symboler. Skrivbord och säng är av björk.

Huruvida E S Perssons lägenhet finns kvar i ouppdelat skick kan jag inte yttra mig om. Jag är heller inte säker på om den låg i det första höghuset, det med adress Tessins väg 1 eller i det tredje. Båda dessa hus hade dock David Helldén som upphovsman. Hur det går med HSB:s renoveringsplaner för första höghuset är även det obekant, men ombyggnaden har ännu inte startat.

I Helsingborg, i kvarteret Munken, mellan Kopparmöllegatan, Mäster Jacobs gata och Rektorsgatan, lätt byggmästare Erik Whlborg 1945-46 uppföra ett antal hus efter egna ritningar. Wihlborg, som var en av initiativtagarna till Bo Bättre på Guldheden valde denna gång att själv rita husen vilket faktiskt gav helt enastående resultat. Se bara på ritningen till ett av punkthusen. Enkelt och redigt, men därför inte utan charm. Samtliga fyra våningar har dessutom fönster i minst två väderstreck.

Jag saxar ett avsnitt ur bevarandeprogrammet för Slottshöjden som kom 1998: “Samtliga byggnader är mycket välbevarade. Ett all punkthusen både interiört och exteriört. De fem punkthusenär inte helt identiska, utan små variationer i grundform förekommer. Husens socklar är av mörkrött tegel,fasaderna i övrigt i gult. Balkongerna har småveckade originalräcken bevarade. Taken är täckta med enkupigt rött tegel. En välgenomarbetad utemiljö i kvarterets mitt hör också till den kulturhistoriskt värdefulla miljön. Taken är täckta med enkupigt rött tegel. En väl genomarbetad utemiljö i kvarterets mitt hör också till den kulturhistoriskt värdefulla miljön.”

En originell detalj, som jag inte vet om någonsin kom i bruk, var att ledningar hade dragits för att göra det möjligt att tappa upp Sundets salta vatten i badkaren.

En vinterträdgård och en öppenspis i en stadsvåning hör verkligen till ovanligheterna men i Wihlborgs våning knusslas det icke med finesserna. Notera också skulpturen, Gustav Nordahls "Kraka".

I ett av husen hade Wihlborg själv sin egen våning och den är på intet sätt sämre än de Stockholmska vid denna tid, tvärtom. Se bara hur flott den är disponerad. Vardagsrummet är rymligt och har ett svängt fönsterparti, samt en öppen spis (bilden ovan) intill vinterträdgården som hör till den åtråvärdaste lyx som tänkas kan. I vardagsrummet finns också en mosaikvägg och en inre vrå, som kan avdelas medelst draperi, och där en flygel är placerad. Avdelas kan även matplatsen med sitt runda fönster.

Förutom de magnifika sällskapsytorna finns två sovrum och en mindre barn-/jungfrukammare och ett tämligen generöst kök.

Wihlborgs 40-talsbygge hör verkligen till mina favoriter under detta decennium. Välplanerat, välbyggt och doft av präktsvensk folkhemsflärd.

Länsarkitekt Erik friberg, idag mest känd för de staplade husen i på Smörgatan, lät mellan åren 1948-52 uppföra 13 provhus vid Skillnadsgatan i Örgryte (Kärralund), Göteborg. I ett av dem inredde han och hans fru sitt hem och flyttade in i september 1951. Det är ett atriumhus (planritning) om cirka 140 kvm som är både snyggt och intressant. Se bara den vackra innergården.

Vid bygget av de tretton husen experimenterades det med material och utförande, bland annat fick Fribergers hus golvvärme. Villan är klädd med träpanel som strukits med Håbitol. Väggarna är isolerade med gullfiber och har byggts upp av standardiserade element tillverkade av AB Junohus i Uddevalla. Väggarna är på insidan klädda med träfiberplattor som inte klätts över, endast målats med Cascofärg. Skarvarna är därför synliga och utgör ett dekorativt element. Takplattorna är inte målade, utan lackade och därför mörkare. Snyggt!

Ytterligare en vy från det rymliga vardagsrummet. Dessa fönster vetter ut mot gården och den täckta uteplatsen som nås via balkongdörren.

Mellan vardagsrum och matsal finns en foldingvägg klädd med galon. En praktisk lösning då matrummet även tjänar som lekrum för barnen. Det ovala matbordet kommer från Svenskt Tenn och är i alm och används vid festligare tillfällen. Vardagsmåltiderna intas ett litet mindre bord i teak som står till höger utanför bilden, invid  ingången till köket. Endast ett draperi, Mölnyckes “Bågar” avskiljer köket från matrummet.

Köket är påkostat och då källare helt saknas, har matförvaringen ordnats i ett isolerat skafferi med kylskåpsdörrar. En fläkt leder kall luft från grunden in i utrymmet. Naturligtvis finns även ett vanligt kylskåp, det syns till vänster i bild, bredvid bakbordet med sin Assistent. Notera också att diskbänken (93 cm) är högre än arbetsytan intill. Detta var praxis på 50-talet och är onekligen en god idé som gör att disk och beredning sker på en för respektive syssla riktig arbetshöjd.

Intill köket ligger pannrummet och den ultramoderna tvättstugan med tvättmaskin från Wascator som även centrifugerar. En strykmaskin finns också att tillgå. I anslutning till tvättstugan ligger också badrummet vars väggar är klädda med emaljerad eternit.

I villan finns gott om sovrum. Här en bild från ett av pojkrummen. Notera att sängen står på endast ett ben. För övrigt vilar sängbotten på två lister längs med väggarna. Filtarna har stoppats in bomullsvar och man kan faktiskt tala om påslakan i en tidig form.

Fribergers villa är lyckad tycker jag. Enkel, men snygg och med hyfsade material, trots vissa standardisering. Jag är svag för atriumlösningen som jag tycker skapar ett mycket tilltalande gårdsrum.

Adolfsberg, vackert belägen vid Marieberg med utsikt mot Mälaren. Villan byggdes som sommarbostad åt Stockholms Dagblads grundare, redaktör Walldén, i början av 1840-talet och ombyggdes för 1876 av Bengt Carlsson som rev Operakällaren vid denna tid. En kort tid innan Carlsson huserade en engelsman vid namn Stanley i huset.

Under Fabrikör Folckers tid var fortfarande den Carlssonska ombyggnaden i prima skick. Den antikälskande fabrikören kunde inte förmå sig att ändra på något, ty den hantverksskicklighet som karaktäriserade ombyggnaden var något enastående. Se bara på bilden ovan som visar salen i all sin prakt!

I salens tak finns “en gammal värdefull oljemålning föreställande Aurora omgifven av kupidoner, kastande blommor”. Den kommer det gamla operahuset vid Gustav Adolfs torg.

Utanför salen, med utsikt mot parken, ligger ett blomsterrum. Tänk vilken vacker vinterträdgård man skulle kunnat ha här inne eller kanske hade!

Även i den åt sjösidan belägna salongen grönskade det. Visst är det något alldeles extra med stora palmer i vackra krukor!

På var sin sida om öppningen mot hallen, är två kakelugnar inpassade. Både dekorativt och symmetriskt. I hörnet ses en badkarssoffa och ett rokokobord omgivet av så kallade slottsstolar som enligt texten är gustavianska stolar “af ovanligt ädel form”

Till vänster i bild ses ett vackert 1500-talsskåp i ek och ebenholts, till höger ett par barockstolar och dito bord samt en gustaviansk taburett. På väggen har två antika tvlor omringats av ostindiskt porslin.

Slutligen en bild från fabrikörens skrivrum. Observera panelsoffan/paneldivanen/inventionssoffan som är klädd i ett marockanskt tyg!

Idags ägs Adolfsberg av Stockholms livsmedelshandlareförening som restaurerat huset. Tyvärr har senare tiders ägare inte varit lika pietetsfull som fabrikör Folcker, så det är litet som återstår av den ursprungliga utsmyckningen.

Uppe på Kungsklippan ligger ett stort bostadshus som har flera adresser, bland annat nere vid Kaplansbacken. Åtminstone på den sistnämnda adressen finns det några praktfulla och väl tilltagna lägenheter där man inte sparat på utrymmet. i denna våning, som jag gissar är en 4.a med jungfrukammare bor en familj som jag gissar lagt sig vinn om att inreda fullt modernt. Redan i hallen slås man av utsikten, ty genom ett valv i dess vägg får blicken fri lejd ut genom matsalens fönster och genom en dörr når en vardagsrummets panorma. Långt där nere syns fortfarande några gamla lejongula kåkar invid Klarahallen, ungefär på den plats där idag bebyggelsen på Blekholmsterrassen tronar. Vi befinner oss 7 trappor upp, hos familjen Beronius.

Fru Elly, född Barrington, har avdelat vardagsrummet gentemot matsalen medelst ett tunt draperi från Elsa Gullberg för att göra det möjligt att avdela den stora ytan. I hallen står en kaneriegul fåtölj intill ett bord med ljusgrön kakelskiva. På golvet en Märta Måås.

Även i det rymliga vardagsrummet återfinner vi den kanariegula färgen, ty balkongdörrens draperi och de två fåtöljerna har tyg i denna kulör. Under soffbordet ligger Märta Gahns rya Blomsterrabatten och vid flygeln Kungsmattan som fru Beronius gjort själv. Merparten av alla våningens möbler är i ljus alm med accenter i svart.

Intill soffgruppen står skrivbordet som även det är i alm. Gardinerna framför fönstret med den vackra utsikten är röda,  precis som soffans klädsel. Visst är det en vacker interiör! Och sannolikt mycket dyrbar, ty samtliga textilier är handvävda och det var väl knappast billigt på den tiden heller, framförallt fick man nog betala en rejäl slant för Märta Måås alster.

Matsalens stolar är klädda med ull i en “bibliskt” blå färg. Denna blå nyans går igen i gardinerna och finns också i Kostaglaset på bordets jakarandaskiva. Visst är det en nätt interiör! Tyvärr framgår det inte vilkenfärg väggarna har, men jag gissar att den är ljus, beige eller gulvit.

Sovrummet går i milda toner av gult och grönt. Ett vackert rum som även stoltserar med balkong och utsikt över Klaras takåsar. Gardinerna är milt grågröna, sängöverkastet kommer från Hemslöjden och går i gult och grönt. Toalettbordet är snickrat i rodnande palissander och stolarna är klädda med rosa-lila brokad som matchar taklampan. Notera också den eleganta sänglampan med skärm av gult siden!

Familjen Beronius hem måste ha varit mycket vackert men säkerligen också ett hem som är en god exponent för det stilsäkra Stockholmshemmet från sent 30-tal. Inte lika unikt då som det framstår idag. Jag tycker att det är mycket vackert.

Det vita huset på Rosenkullen i Budapest är en 30-talsskapelse (1933) av Ludwig Kozma som enligt reportaget i Svenska hem tillgodosåg “komfortens och hygienens alla krav”. Läget verkar vara utmärkt, med utsikt över Budapest och Donau. Adressen finns inte utsatt, men jag gissar att det för sig om något område på Pest-sidan som är brant och erbjuder de mest anslående av vyer.

Vardagsrummet med sin fönstervägg och fönster från Wema är ett fantastiskt rum. Det stora skåpet är både skrivbord och barskåp i ett, en kombinationsmöbel utförd i makassarmahogny. Rummet är mycket imponerande och ligger i anslutning till matsalen som kan avdelas medelst draperier som sitter upphängda i Rilogaskenor som fällts in i taket.

Möblemanget i matsalen är i kaukasisk valnöt. Matsalsbordet går att bygga ut medelst skivor och rymmer som mest 24 sittande gäster. Typiskt för Kozmas inredning i detta hus är att möblerna placerats intill väggarna för att på så sätt lämna största möjliga fria golvyta.

Terrassen är beklädd med vita terrazzoplattor och erbjuder en skyddad uteplats.  Utsikten är även här av yppersta klass och tack vare en skjutbar Luxfervägg kan ute och inne flyta samman.

Terrassen nås nämligen från den stora och möblerbara hall som är sällskapsvåningens entrérum. Fönsterväggen kan helt skjutas åt sidan och placeras då i nischer på respektive sidor. Till höger, men ej i bild, ligger ingången till vardagsrummet.

Ludwig Kozma föddes 1884 och dog 1948. Jag har inte hittat speciellt mycket om honom som jag kan läsa. Denna Wikipediaartikel är tyvärr på ungerska, men bilderna kan man alltid titta på. En gång när jag var i Budapest passerade ett område med funkisvillor utanför spårvagnens fönster. Kanske var det några av Kozmas skapelser. Området låg någonstans i Pest, inte alltför långt från de centrala delarna.

1937 besökte Svenska hem i ord och i bilder Lars Hanson och hans fru Karin Molander de i deras hem på Norr Mälarstrand 52 i de två översta våningsplanen. Att bebo två etage på Stockholms Manhattan, var bland det flottaste man kunde tänka sig på den tiden och så är det än i dag. Det är inte ofta frontvåningarna är till salu i dessa påkostade 30-talshus.

Interiören på bilden ovan visar vardagsrummet i Hanson/Molanders hem. Notera den strama stuckaturen. Någon stram funktionalism är det verkligen inte tal om på insidan i dessa hus.

I det stora vardagsrummet finns en öppen spis som även den har mer gemensamt med det föregående decenniet, precis som parets inredningsideal som präglas av en deras smak för antikviteter och inte alltför moderna, men bekväma, sittmöbler.

Matsalen präglas som sig bör av barocken och vissa orientaliska inslag. Notera de mörkbruna snickerierna (golvlister och dörrfoder). Till höger i bild skymtar trappan upp til sovrumsvåningen med stor terrass. Bättre kan man knappast bo i denna stad!

Avslutningsvis en bild på paret Hanson/Molander.

Uppe vid Karlaplan, strax söder om Karlavägen i huset Hjorthagsvägen 9, bodde år 1923 skådespelaren Gösta Ekman med fru, hund och barn. Gatan har numera bytt namn till Erik Dahlbergsalléen och det är många år sedan Ekmans flyttade från huset till det s.k. prakthemmet på Artillerigatan, mittemot Hedvig Eleonora. Det vackra familjeporträtt som trycktes i detta nummer av Svenska hem i ord och i bilder är dock bevarat och det är något alldeles extra.

Våningen bestod av två rum åt gatan, herrum och vardagsrum, samt matsal och möblerbar hall åt gårdssidan. Hemmet var till största delen möblerat med antikviteter, men upplägget var, likväl som färger och textilier, mestadels modernt. Om vi börjar vår rundtur med herrummet så fanns där en elegant soffa vars formgivning kopierats efter ett par antika stolar. Väggarna var gröna och som jag förstår det grovt putsade. Ovanför ett engelskt tebord, hängde ett porträtt av den tyske kirurgen Heister, målat av Caspar Giessenthaler. På ena sidan om öppningen mot vardagsrummet tronar en rokokobyrå, på dessa andra sida står en ekkista. Ovanför kistan en ikon i silver som Ekman fick vid ett gästspel i Helsingfors år 1922. Det hela gör sig helt utmärkt!

Vardagsrummet var betydligt större än det intima herrummet. Framför den öppna spisen stod en modern soffa elegant vinkelställd. Här stod också det musikinstrument som ses på bilden ovan. I bildtexten benämns det klaver, men jag är lite osäker på om det är den rätta termen. Hur som är denna vrå rummets vackraste.Ytterligare en sittgrupp fanns också, beståendes av en soffa i dansk empir och en bekväm öronlappsfåtölj. På denna bild ses nämnda ensemble och till vänster en byrå i empir med en spegel från samma era ovanför. Observera också de vackra väggarna som gick i beige.

Matsalen, som låg innanför vardagsrummet, var hållen i ljust grått och vieux rose. Matsalsbordet och några stolar var dock i mahogny för att kontrastera mot de gustavianska färgerna. bild 1 bild 2

Hallen.

Bankir Gunnar Kassman lät runt 1918 bygga denna mycket pampiga anläggning på Storholmen utanför Lidingö. Idag är den mycket förfallen och rivningshotad enligt en artikel i DN. Hur det kunnat gå så illa är obegripligt.

Kassman älskade 1700-talet och framförallt den Gutavianska stilen, något han delade med många andra välbärgade under dessa år när jugendstilen övergivits.

Anläggningen var enormt praktfull och presenterades 1921 i Svenska hem i ord och i bilder. Som ni ser är trädgården terrasserad ner mot vattnet och fylld av rosor som åt sidorna blandas med rhododendron, och clematis samt makalösa perennrabatter. Ingen möda sparades när det gällde dessa planteringar! Kronprinsessan Margaretas planteringar på Sofiero var enligt Svenska hem en förebild.

Arkitekter var Josef Östlihn och Albin Stark och ingen möda sparades. Förutom huvudbyggnad finns två flyglar som förbinds med var sin loggia. I växthusen odlades på sin tid både druvor och persikor. På bilderna nedan ser ni vilken otrolig plats detta var och naturligtvis fortfarande är, även om förfallet idag accelererat och stora summor krävs för att återställa  det i sin forna glans. Huvudbyggnaden verkar fortfarande vara i någotsånär skick, men flyglarna verkar kräva i stort sett ny takkonstruktion för att kunna bibehållas. Det är svårt att avgöra ty frågar man en modern hantverkare måste allt bytas, byggas om, frågar man en traditionell så ersätter man bara de skadade delarna med nya. Tyvärr verkar det dock troligare att hela rasket rivs än att det återfår sin forna glans. Det vore dock mer än dumt.

Terrasserna omgärdas av murar som här och där är genombrutna.Vilken elegans! Här och där står antika eller nyproducerade urnor.

Till vänster i bild ses den flygel som innehåller galleri och teater och som förbinds med corps de logiset medelst en pergola. Notera de smäckra småspröjsade fönstren som sitter kvar än idag.

Hallen går framförallt i renässans med där finns också spår av barocken vilken inte utesluter några bekväma sittmöbler av modernt snitt.  Den öppna spisen av monumentala dimensioner är komponerad av Carl Fagerberg.

Matsalen byggd och dekoerad i rokoko, men möblerna är i stor utsträckning  i rokoko. Den vackra badkarssoffan i burspråket är klädd i blått siden. I taket hänger barock-kronor.

Fru Kassmans kabinett går även det främst i rokoko. Där finns Mariebergskakelugn (en sådan skulle alla ha!) , en sekretär från 1790-talet och möblerna är klädda i blått och champagnefärgat siden. Intill hennes rum ligger blomsterrummet som är min personliga favorit. Det är dekorerat i Louize seize som är den franska originalstil som inspirerade till den svenska Gustavianska versionen.

Intill blomsterrummet ligger Karl Johansrummet vars väggar är klädda i mahogny och siden. Sittmöblen är från tiden och dess fötter utgörs av förgyllda delfiner.

I rummet finns också en spisel av Kolmordsmarmor. Över denna hänger ett porträtt av en engelsk dam målat av målaren Bird på 1820-30-talet.

Övre hallen är inredd i något som Svenska hem kallar “moderniserad Gustaviansk stil”. Rummet har onekligen en mer kontemporär prägel än övriga. På engelskt vis blir det något av en vardagsrum. Inte alls oävet!

Från övre hallen når man sovrumsavdelningen, badrum mm. Ett bildsvep från dessa privata rum visar att även dessa höll hög klass.

I ena flygeln ligger galleriet. En upphöjning delar rummet i två delar så att det kan användas som konsertsal eller teater.

Rummet är mycket tilltalande och man kan förstå gästernas förtjusning när de leddes in i detta gemak. Tyvärr varade inte Kassmans lycka särdeles länge. Inte långt efter reportaget i Svenska hem tvingades Kassman sälja Storholmen. Ursprungligen ägde han hela ön men i samband med kraschen styckades många tomter av och sommarbostäder uppfördes. Genom sitt nya bolag kunde dock Kassman behålla huset och trädgården. Jag är dock osäker på om han själv bodde där fram till början av 60-talet när det såldes nästa gång. Tydligen tjänade villan som pensionat under många år och uthyrdes som sommarnöje. Man får förmoda att det blev för dyrt att ha som privatbostad.

En kulturhistorisk inventering finns att läsa här.

Vid Västra Trädgårdsgatan låg en gång i tiden en rad med påkostade privatpalats som beboddes av gamla förmögna släkter. De tre husen 13, 15 A och 15 B var i familjen De Geers ägo och nummer 17 tillhörde under många år von Platens (även om de inte lät bygga det). Idag finns endast Västra trädgårdsgatan 13 kvar och fastigheten är sedan 1941 i republiken Finlands ägo. 15 A och B har ersatts av Tändstickspalatset och nummer 17 är en del av Föreningsbankens stora komplex.

År 1916 var dock gatan intakt även om husen genom åren ombyggts för att följa modets nycker. I nummer 17 hade fru Louise Reuterskiöld en våning som till viss del bevarade detaljer från von Platens era.  Hallen är en verklig pärla dekorerad med draperier av antika  “toiles de Genes”. En blå Sèvresvas och mjuka orientaliska mattor “bidrar till det intryck av förfinad smak, som genast  slår en till mötes vid ingången till denna på konstskatter så rika våning”.

Den inre salongen är på intet sätt sparsmakat inrett. På dess ena kortsida ses en öppen spis som pryds av tre kaminvaser av Mariebergsporslin samt två bronskandelabrar. I hörnet, på en svart marmorpelare, ser vi en kinesisk vas som apterats till lampa. En motsvarande finns i motsatta hörnet av salongen.

På långväggen ses en gobeläng som pryds av en målning av Baccio della Porta (fra Bartolomeo) som föreställer Madonnan med Jesusbarnet.  Byrån till vänster är en antik sak i Louis seize som passar bra till rokokospegeln som hänger ovanför.

Den stora salongen är ett mycket stort rum som består av två mindre som slagits samman. Väggarna är målade i gul färg och listverket går i vitt och guld. Här finns som sig bör både Hauptbyrå och Sèvresproslin samt crèmekoppar från Marieberg.

Denna vackra Beauvaistapet avbildar en “fête à la Chinoise” på 1700-talet. Stolarna går i Louis XV, är förgyllda och klädda med ljusblå, antika brokader. I ett annat hörn av denna stora salong finns detta intima hörn. Porslinet är av hög klass och delvis från Wedgewood.

Vivi Horns reportage i Svenska hem är mycket omfattande och att i detalj redogöra för alla skatter som göms i det Reuterskiöldska hemmet låter sig inte göras på några korta rader. Denna korta resumé får dock tjäna som en inblick i den miljö som hörde samman med tidens privilegierade adel som förfogade över konstskatter som ärvts i generationer.

Det är inte en fönstervägg som syns i fonden, utan vardagsrummet innersta del där dörren till sovrummet dolts bakom ett heltäckande draperi.

Det var på 30-talet som arkitekten Greta Magnusson Grossman etablerade sin egen butik Studio vid Stureplan i Stockholm. Rörelsen blev framgångsrik och hon fick många uppdrag, av både privat och offentlig karaktär. År 1937 visade hon upp sitt hem i Svenska hem i ord och i bilder, en miljö som jag beundrat i flera år vid det här laget. Magnusson Grossman räds inte textilier och använder dem på bästa tänkbara sätt.

Magnusson Grossman “försäkrar att hon aldrig skulle göra en interiör i vitt, ty just i Sverige behöver vi färger”. Vardagsrummet på Gärdet är färgsprakande och rummets dimensioner är väl tilltagna. Invid balkongen finns en gigantisk fönstervägg, 10 meter längre in döljs dörren mot sovrummet av ett draperi som går från golv till tak. Effektfullt och praktiskt. Se planlösningen här.

Vardagsrummet är uppdelat flera delar. Närmast fönstret finns matvrån som ger god utblick över balkongens grönska. Vardagsrummets bekväma sittgrupp är placerad kring den  öppna spisen och längst in finns en cosy-corner där maken, kapellmästaren Billy Grossman, har en 16-rörs radiomottagare. Mot hallen tar den eleganta av Magnusson Grossman ritade baren vid (se den här). Väggarna är här täckta av parkettimitation i samma mönster som golvet.

Det var först efter flytten till Los Angeles som Magnusson Grossman fick sitt verkliga genombrott. Framgången blev stor, främst under 50-talet och det är denna berömmelse som banat väg för dagens utställning på Arkitekturmuseet, som jag ännu inte har sett. Läs mer om Greta Magnusson Grossman i denna artikel på dn.se och se den eleganta villa som hon ritade åt sig på Kulturstan.

Denna byggnad, så vackert inpassad i en skogsdunge, var en gång hem åt doktor Walter Risinger med fru Gerda. Risinger var överläkare vid Solhems Barnsjukhus utanför Borås och villan var hans tjänstebostad. Fasaden, som är utförd i brunbetsad panel, berättar inte mycket om de moderna interiörer som möter besökaren innanför entrédörren.

Husets paradnummer är vardagsrummet och matsalen som är förenade i ett, men lik väl två skilda rum. Vardagsrummet har ett mycket stort fönsterparti ut mot den grönskande skogstomten. En enormt elegant och stram öppen spis är placerad i anslutning till det draperi som kan tjäna som avdelare gentemot matsalen. Inredningen är i övrigt inte särdeles avskräckande modern, utan snarare en blandning av nytt och gammalt. Här ytterligare en bild av vardagsrummet där matsalen skymtar bakom hörnet.

År 1934 stiftades Samfundet Manhem, ett “Opolitiskt samfund för svenskhetens bevarande i Sverige”. Bland de 184 grundarna fanns Walter Risinger. Manhem var en organisation som verkade för folkbildning inom områdena rasteori och antisemitism och de var överlag mycket tyskvänliga. Under de första krigsåren hade man åtskilliga föreläsningar där just rasfrågan och judeproblematiken dryftades, ty man var mycket mån om att bevara den ädla svenska rasen. År 1944 upphörde Manhem, troligtvis på grund av det politiska läget. Den gode barnläkaren föredrog tydligen att behandla ariska barn. En intressant text om Samfundet Manhem hittade jag hos Vetenskapsrådet.

På 30-talet var Studio Ars ett känt namn när det gällde textil. Astrid R. Sohlman (1905-1990), dotter till Ragnar Sohlman, drev sin egen textilateljé och hade åtskilliga väverskor under sig. Hennes eget hem, i fastigheten De Geersgatan 16, är till stor del inrett med egna textilier. På bilden ses en matta som hon själv växt med egenhändigt växtfärgade garner (inlandslav, skägglav och stenmossa)  i en teknik som är en blandning av rya och flossa.

Sohlmans speciella kännetecken under dessa år var cellophanet. Av detta moderna material vävdes gardiner och möbeltyger.  Soffan här ovan har exempelvis en klädsel bestående av linne/cellophan. Jag vet inte säkert, men jag misstänker att det Sohlman kallade cellophan är detsamma som viscos som började komma i handeln vid denna tid, men säker är jag inte.

Vardagsrummet i den lilla Gärdesvåningen är tämligen rymligt och väggarna går en en äggskalsliknande nyans. Lister och fönstersnickerier går i brunt, precis som i den lägenhet som nyligen var till salu i samma fastighet (den kan knappast ha varit ommålad sedan 1935). Här en bild på den matvrå som ligger i vardagsrummet  inre del.

Trots att lägenheten är liten, finns det gott om vrår. Sovrummet är förlagt till det matrum som ligger i anslutning till sekundärköket (är en bild på planlösning och sovvrån). Kombinationen av tavlor, textilier och olika typer av möbler skapar en interiör som måste ha framstått som modern på sin tid, modern, men utan att för den skull bryta med rötterna till dåtiden. Verkligen snyggt tycker jag.

Det är inte en fönstervägg som syns i fonden, utan vardagsrummet innersta del där dörren till sovrummet dolts bakom ett heltäckande draperi.

Det var på 30-talet som arkitekten Greta Magnusson Grossman etablerade sin egen butik Studio vid Stureplan i Stockholm. Rörelsen blev framgångsrik och hon fick många uppdrag, av både privat och offentlig karaktär. År 1937 visade hon upp sitt hem i Svenska hem i ord och i bilder, en miljö som jag beundrat i flera år vid det här laget. Magnusson Grossman räds inte textilier och använder dem på bästa tänkbara sätt.

Magnusson Grossman “försäkrar att hon aldrig skulle göra en interiör i vitt, ty just i Sverige behöver vi färger”. Vardagsrummet på Gärdet är färgsprakande och rummets dimensioner är väl tilltagna. Invid balkongen finns en gigantisk fönstervägg, 10 meter längre in döljs dörren mot sovrummet av ett draperi som går från golv till tak. Effektfullt och praktiskt. Se planlösningen här.

Vardagsrummet är uppdelat flera delar. Närmast fönstret finns matvrån som ger god utblick över balkongens grönska. Vardagsrummets bekväma sittgrupp är placerad kring den  öppna spisen och längst in finns en cosy-corner där maken, kapellmästaren Billy Grossman, har en 16-rörs radiomottagare. Mot hallen tar den eleganta av Magnusson Grossman ritade baren vid (se den här). Väggarna är här täckta av parkettimitation i samma mönster som golvet.

Det var först efter flytten till Los Angeles som Magnusson Grossman fick sitt verkliga genombrott. Framgången blev stor, främst under 50-talet och det är denna berömmelse som återupptäcktes för ett par år sedan och ledde fram till en utställning på Arkitekturmuseum. Åren i Sverige på 30-talet tycker jag dock hör till de mer intressanta. Om ni klickar på taggen Greta Magnusson Grossman får ni bl.a. se en lägenhet på Valhallavägen som inreddes av henne. Den är mycket snygg!

Magnusson Grossman ritade flera villor åt sig själv i USA. I Sverige ritade hon endast en, Villa Sundin i Hudiksvall som finns kvar än idag och är i ursprungligt skick. Arkitekturmuseet har en rätt utförlig presentation av Magnusson Grossman som ni finner här. Missa heller inte kvällens avsnitt av Antikmagasinet när denna arkitekt är huvudpersonen.

Jag läser ofta och gärna bostadsbilagorna för att studera de lägenheter och villor som är ute på marknaden. Om de är i renoveringsbehov och vackra, sparar jag ner bilderna. Hem som inte är kritvita och i open plan är numera utrotningshotade och då kan ni förstå att man gärna vill bevara några bilder på hur det en gång var; på den tiden det fanns tapeter, färg och väggar.

Jag läser i SvD ett hemma hos-reportage. Det är en liten tvårummare i Vasastan som man lyckats ta 18 bilder på. Paret som bor däruti kommer bredvilligt med tips:

- Välj vitt som bas – då kan du förändra rummet med olika accentfärger.

- Plocka undan allt ovidkommande – det gör att inredningen kommer fram och ger en lugn och behaglig miljö.

Men! Det är allt det ovidkommande som ger hemmet personlighet. Och accentfärger! Just nu känner jag att ordet borde förbjudas. Och vitt! Allt skall vara vitt, vilket även verkar gälla for många byggnadsvårdsintresserade som målar allt vitt och kastar ut det fina 50-talsköket och bygger ett autentiskt lantkök målat med linoljefärg. Jag är född på landet så jag vet hur kantkök ser ut och inte är de vita med ho i porslin precis.

Jag läser Svenska hem i ord och i bilder (1927). Maj Sterner skriver: Det personliga är det förnämsta i ett hem. I kanslisekreterare och fru Peyrons hem gör detta sig i hög grad gällande, inte minst genom det pietetsfullt bevarandet av varje gammalt föremål som kommit från det gamla hemmet.

20-talet var i stor utsträckning en tid när det fanns givna regler för hur ett hem skulle inredas, precis som idag även om dagens regler är oskrivna. Just därför är den citerade texten värdefull (framförallt den första meningen) och precis lika aktuell. Det verkar finns ett omättligt behov av att skapa sig ett hem som till fullo uppfyller kraven på god, och för tillfället modern, smak.

Och med några piffiga accenter som visar att man åtminstone tänkt lite själv. Men det personliga får sitta emellan.

Såhär skulle jag vilja att ett ålderdomshem såg ut! Östertälje nya ålderdomshem ritades av Torsten Risberg med hjälp av fru Risberg och fästmön fru Elsa Persson. Man måste säga att resultatet blev ovanligt bra. 167 000 kronor kostade den vilket i texten  jämförs med moderna 6-rumsvillor i Stockholm som ligger i prisklassen 100 000 – 125 000 kronor. I beloppet ingår även all inredning, inklusive köket. Anläggningens disposition framgår av denna planskiss.

Möblerna i matsal och vardagsrum är köpta i vanliga bosättningsaffärer och man har prioriterat god kvalité till ett bra pris. Det runda bordet på bilden nedan kommer från NK:s Triva-serie (den monteringsbara). hur trevligt vore det inte att på sin ålders höst bo i en miljö som är hemlik? Institutionskänslan som möter en i de allra flesta fall är verkligen något som borde undvikas.

Runt det runda bordet på bilden ovan står stolar av windsortyp som klätts med blårandigt tyg. Gardinerna kommer från Hemslöjden och är gula i ett lätt ljust tyg och på golvet ligger trasmattor.Väggarna är klädda med juteväv som klistrats på masonit och den allmänna belysningen medelst lysrör är indirekt och kompletteras med ordinära lampor.

Matsalen är även den trivsam och skymtar genom den stora öppningen. Tyvärr ser man inte glasdörrarna som har getts ett vackert mönster medelest sandblästring.

Här har vi ett ab hemmets enkelrum. Som ni ser är det verkligen inte väl tilltaget, men å andra sidan är det trivsamt. Personligen skulle jag hellre ha ett litet rum med vackra allrum än ett stort rum i ett fult hus med hemska möbler. Naturligtvis måste svårt sjuka som kräver omfattande vård bo annorlunda.

Förutom enkelrum finns dubbelrum för äkta makar. De är  bredare men i övrigt nästintil identiska och innehåller, precis som enkelrummen, bara tvättrum och en generös garderob med en inbyggd förvaring för linne och underkläder.

Föreståndarinnans rum är något sstörre och är försett med sovalkov. Lika trivsamt är det som de andra och på golvet ligger en rös sniljeflossa. Möbelgruppen är klädd med mörkblått tyg.

jag gissar att denna typ av boende är en utopi, men nog vore det fantastiskt trevligt om gamla människor kunde leva på detta sätt! På 40-talet var nog de gamla som flyttade till hem friskare än idag. De som idag får annat boende är ofta så sjuka att de behöver omfattande vård.

Strax öster om Djurgårdsbron, men innan Strandvägen svänger av åt Berwaldhallen till, ligger vid ett gammalt hus som uppfördes av Clarence von Rosen i slutet av 1890-talet. Arkitekten bakom byggnaden var Isac Gustaf Clason som även ritat Bünsowska huset. 1941 köpte byggmästare Olle Engkvist fastigheten och påbörjade en genomgripande ombyggnad. Som arkitekt anlitade han  Gustaf Clason, Isac Gustaf son. De två huvudvåningarna som utgjorde de två paradlägenheternas sällskapsvåningar revs ut och bjälklaget emellan dem ersattes med två nya. På så sätt erhöll man tre våningsplan med normal takhöjd. Fasaden kunde behållas tämligen oförändrad och de ursprungliga höga ekfönstren delades och förminskades.

I en av våningarna, en liten fyrarummare, flyttade arkitekt Helge Zimdal med fru in. De ändrade något på planlösningen och bytte plats på sovrummet närmast köket och matsalen, och fick på så sätt en effektiv planerad våning vilket framgår av denna planritning. På bilden ovan ses en del av vardagsrummet med balkong mot Strandvägen.

I det inre av rummet hade man placerat en öppen spis som hörde till husets ursprungliga inredning. Parketten på golvet är även den ett minne från det gamla huset, ty den togs upp och lades återigen på plats när ombyggnaden var fullbordad. Mellan vardagsrum och hall (mot matplatse till) lät Zimdal sätta upp en glasad vägg med dörr och mot sovrummet vägg i vägg med vardagsrummet monterade han en elegant vikvägg (precis som mellan sovrum och matplats).

Det är bara att beklaga att von Rosenska palatset blev så hårt ombyggt, men samtidigt får man glädja sig åt att resultatet blev så pass bra. Hur lägenheterna idag ter sig låter jag dock vara osagt.

En modernistisk dröm från tidigt 50-tal är Halldor Gunlögssons villa i Vedbaek, vackert belägen på kuststräckan mellan Köpenhamn och Helsingör. Det är ett amerikainspirerat hus med stora skjutfönster ut mot trädgården.

I anslutning till hallen på bilden ovan ligger matrummet som i sin tur ansluter till köket. Huset är försett med golvvärme och därför är en stor del av husets golv utfört i sten, s.k. Hasle-flisor.

Vardagsrummet mäter 5×14 meter och får betraktas som mycket rymligt. I dess fond finns en öppen spis. I dess andra ända, öppnar sig trädgården.

Det finns något mycket tilltalande över denna sorts modernistiska villor. De verkar som gjorda för att levas i med sina stora ytor, sitt ljus och de påkostade byggnadsmaterialet. Och detta sagt helt utan att förringa äldre tiders murriga och mycket ombonade hem.